Björn Ferry: "Vi måste alla ta vårt ansvar"

När Björn Ferry avslutade karriären år 2014 var han Sveriges mest framgångsrika manliga skidskytt genom tiderna, med tre VM-medaljer och ett OS-guld på meritlistan. Helt enligt karriärstigen för före detta idrottare började han därefter jobba som expertkommentator. Men vid OS i Pyeongchang 2018 fanns han inte med. Anledningen: tillsammans med frun Heidi Andersson hade Björn satt upp målet att bli helt fossilfri till 2025.
– Då kan jag ju inte flyga till Sydkorea, det vore rent hyckleri. Jag kan förstå att det är roligt att flyga till New York och springa maraton, och sedan runda av med en drink i någon berömd bar. Men är Stockholm maraton så mycket sämre? Och är Alperna verkligen så mycket bättre än de svenska fjällen? Man kan göra oerhört mycket på hemmaplan, och att flyga är faktiskt ingen mänsklig rättighet.

Sista veckan i oktober. Björn Ferry ”råddar lite med veden” vid fritidshuset i Västerbotten. Nyligen släpptes boken Hur fan ska vi ha det?, där han samlar sina tankar om bland annat sterilisering, hårdrock och hackspettar. Boken består av Björns dagboksanteckningar från de två senaste åren och präglas främst av hans sökande efter en hållbar livsstil.
– Jag går inte runt med plakat och limmar inte fast mig på vägarna. Säger inte åt andra hur de ska leva, men om jag kan inspirera någon till förändring är det ju positivt. Jag är fegare än Greta Thunberg, fullt medvetet. Precis som forskarna vill jag vara öppen för att kunna ändra ståndpunkt om det kommer fram ny kunskap. Det blir mycket svårare om man stått på barrikaderna och skrikit ut sin tvärsäkra åsikt.

Björn Ferry och Heidi Andersson kan numera även titulera sig hedersdoktorer. Björn vid fakulteten för naturvetenskap, teknik och medier vid Mittuniversitetet, och Heidi vid Sveriges lantbruksuniversitets fakultet för skogsvetenskap.

Björns miljöengagemang kommer delvis från Heidi, som redan vid elva års ålder drömde om att bygga ett ekohus, och delvis från ett liv nära naturen där klimatförändringarna ofta gjort sig påminda. Som träningslägren vid den österrikiska glaciären Dachstein. Där fanns en kabinbana som brukade nå fram till glaciären. Men för varje besök blev det längre och längre mellan kabinbanans stopp och glaciärens början, eftersom den sistnämnda sakta drog sig tillbaka.
– Numera är en fossilfri tillvaro inget projekt längre, det här är livet jag vill leva, säger han. För det mesta lever vi det bara här hemma, utan att försöka skapa någon opinion, men ibland måste man göra som Fantomen och åka in till stan och ta ett glas mjölk och visa upp sig.

Heidi Anderssons idrottskarriär är minst lika imponerande som Björns, om än i en sport som inte åtnjuter samma mediala utrymme. Elva VM-guld, åtta silver och fyra brons i olika viktklasser och med både höger och vänster arm, gör henne till världens främsta kvinnliga armbrytare genom tiderna. Det började med att hon bröt arm med sina bröder hemma i ladugården i byn Ensamheten. Med den hyllade dokumentärfilmen Armbryterskan från Ensamheten fick hon ett medialt genombrott.

Tillsammans utgör atleterna ett slags västerbottniskt power couple, i dubbel bemärkelse, men förutom att ha tävlat ihop i Mästarnas mästare är det sällan man ser dem i media eller på röda mattan.
– Jag har tackat nej till Let’s Dance och att åka båt över världshaven och bestiga något berg i tv. Och jag har avböjt att resa runt och föreläsa om motivation och sån skit. Samtidigt är vi egenföretagare som inte enbart kan leva på gamla prispengar. Det är som med kompisar, om man tackar nej till att gå ut och ta en öl för många gånger så slutar de att ringa.

Björn och Heidi träffades på en hemvändarfest under julen för drygt 20 år sedan. De gifte sig år 2006 och tillsammans har de sönerna Dante och Simon. Familjen bor i ett radhus i Storuman och har dessutom byggt ett ekohus mellan Hemavan och Tärnaby.

Paret äger skogsarealer på ungefär 1 000 hektar och husvirket kommer givetvis från den egna skogen. Lika självklart är det att de använder eldrivna motorsågar och att skogsmaskinerna går på biobaserade drivmedel.

2015 gjorde familjen en fossilinventering av sin livsstil och konstaterade att transporterna var den absolut största utsläppskällan. De stod för 77 procent av familjens totala utsläpp. Därefter kom konsumtion, boende och mat. De fattade beslutet att försöka vara helt fossilfria år 2025.
– Vi har minskat våra utsläpp med ungefär 80 procent sedan vi började.

Som de elitidrottare Björn och Heidi är, gjorde de fossilminskningen till en satsning, precis som inför ett mästerskap. Med skillnaden att det inte finns något slut när målet är nått. De kommer att fortsätta leva likadant även efter 2025.
– Det är precis som idrott. Man sätter upp mål, klarar av dem och sätter därefter upp nya mål.

Eftersom transporterna står för så stor andel av klimatavtrycken blev det första beslutet att byta till elbil. Det höjdes ett och annat ögonbryn i lilla Storuman när det plötsligt rullade en Tesla på vägarna, många, många mil från närmsta snabbladdare. Att Björn – sju år och 20 000 mil senare – fortfarande kör elbil i Lappland visar att det faktiskt går.
– Den med ekonomiska förutsättningar har en plikt att gå före och göra hållbara val. Det måste finnas en efterfrågan för att få ner priserna på hållbara varor, oavsett om det handlar om en Tesla eller ekologiska bananer. Och då måste de som har råd se till att skapa en marknad. Nästa gång vi byter bil kommer vår Tesla att utgöra grunden till en liten, liten begagnatmarknad för elbilar här i Storuman.

Kortare sträckor sköts med en elektrifierad lastcykel och familjen handlar mycket begagnat. Matmässigt försöker de vara så självförsörjande som möjligt genom att leva på vad markerna ger i form av grönsaker, fisk och viltkött.
– Jag är inte vegan, men vi har slutat att köpa kött. Däremot har vi tillgång till mycket älgkött genom jakten. Att vara vegan är lite som att ha allergi, och jag vill inte vara en jobbig jävel, så om vi blir bortbjudna äter jag det som bjuds. För några år sedan gick jag på LCHF-diet, men märkte att jag blev krånglig. Om en snäll tant i byn ville bjuda på bulle tvingades jag tacka nej. Jag insåg att det är för tråkigt att vara den där krångliga typen.

Björn Ferry är noga med att inte säga åt andra hur de bör leva, han visar bara hur han gör – och om det kan inspirera någon annan är det positivt.
– Som idrottsstjärna eller influencer eller artist tycker jag man har ett ansvar att vara en förebild. Tyvärr är det få idrottare som säger något intressant om någonting över huvud taget. Ja, förutom Nils van der Poel.

Att få aktiva idrottare vågar ta ställning i politiska frågor har Björn Ferry ändå förståelse för.
– När man fortfarande är aktiv är det svårt, man är jävligt rädd för det politiska. Och det är inte så konstigt: man har förberett sig i fyra år för ett stort mästerskap, då vill man inte få allting förstört bara för att någon kvällstidning törstar efter ett saftigt citat.

Björn Ferry lever alltså ett så hållbart liv han kan. Utan att försaka några bekvämligheter. Men spelar det verkligen någon roll vad en familj i lilla Storuman gör? Eller vad vi svenskar gör? För Björn är svaret självklart:
– Visst, om Kina minskar sina utsläpp med 50 procent skulle det vara fasen så mycket bättre än om vi gör det. Men man kan inte tänka så. Vad är ens ett land? Det är bara en konstruktion. Vi måste alla ta vårt ansvar, och en kines är lika många som en svensk. Om det lilla man själv kan göra inte spelar någon roll, då spelar ju ingenting någon roll. Vi måste göra en omställning, men den viktigaste frågan just nu är vilken som är maxtakten för en omställning utan att det leder till socialt kaos.

Björn Ferry.
Ålder: 45 år.
Bor: I Storuman.
Familj: Frun Heidi Andersson och sönerna Dante, 12, och Simon, 2.
Gör: Expertkommen- tator och entreprenör. Driver skogsbruk och har publicerat en vetenskaplig artikel om övervintrande fåglar och skogsbrukets påverkan.
Aktuell: Med boken Hur fan ska vi ha det? Dagbok 2022/2023.

Foto: Sara Berglund