"Tång är en fantastisk smaksättare"

– Det är otroligt roligt att tidningen heter Grus & Guld! utbrister Karolina Martinson och förklarar att det är uttryck hon ofta använder.

– Jag intresserar mig för det som andra tycker är skräp och upplever som mindre värt. Det väcker min nyfikenhet. Finns det verkligen ingenting här? Har vi glömt något, eller missat att lära oss något? Snarare än grus, är detta kanske guld om vi bara vänder på perspektivet?

Karolina beskriver hur det går som en röd tråd genom hennes liv. I studierna i naturvetenskap, energiteknik, konst och humanekologi. I hennes jobb med kvinnor i fängelser, i krogbranschen och som konsthantverkare med specialinriktning på keramik och skulptur.

– Jag har alltid arbetat mycket med att ta in sådant som är stukat och trasigt, och lyft upp det igen. Oavsett om det rör människor, föremål eller råvaror.

Det var precis det som för 25 år sedan fick Karolina, när hon flyttat till Styrsö i Göteborgs södra skärgård, att upptäcka något som många ansåg vara grus. Men som hon misstänkte var guld: tång.

– Det fanns en allmän uppfattning om att tång var äckligt och besvärligt. Något illaluktande som fastnade runt fötterna, säger Karolina och skrattar när hon påpekar att det de första åren var ganska ensamt och bitvist hårt arbete att få med andra på tångtåget.

För tio år sedan började det lossna. Insatser från olika håll gav ett slags ketchupeffekt. Samarbeten mellan högskolor och universitet ledde till att samhället började lära sig mer om det som kallas ”blå mat”: råvaror från havet i stil med musslor, ostron, alger – och tång. Hur den kan odlas i svenska vatten. Dess egenskaper testades. Cirkulära lösningar diskuterades.

I det kölvattnet hittade Karolina ett nätverk. I dag driver hon företaget Algblomman, där hon informerar om tång genom bland annat föreläsningar och matlagningsarrangemang. Hon odlar inte själv, utan viltplockar när hon fridyker. Även hållbarhet är en röd tråd i hennes liv. Karolina associerar det med ett långsiktigt tänkande.

– Vi kommer aldrig nå en punkt då vi kan säga att ’nu är vi klara, vi har uppnått hållbarhet en gång för alla’. Det är en levande process som vi ständigt behöver titta närmare på och anpassa. Ibland gör vi saker vi tror är hållbara, för att sedan lära oss om negativa konsekvenser vi inte kände till och då ändra kurs. Vi är bara människor, vi vet inte allt, men om vi långsiktigt har en god intention är vi på rätt väg.

När Algblomman arrangerar tångsafari i skärgården möter Karolina ofta människor som genuint uppskattar havet. Men i samhället i stort är det få som satt på sig cyklop och tittat under ytan. Ännu färre har kunskap om tångens ekosystem.

– Bara att lära sig några olika arter och hur man ser skillnad på dem kan betyda jättemycket och leda till förändringar.

Ofta avslutar Karolina tångsafarin med matlagning. Spännande samtal uppstår. Plötsligt är hållbarhet inte längre så tungt utan ett sätt att se nya möjligheter.

– Genom inspiration vill jag visa att visst, vi kanske måste välja bort en del, men titta så mycket gott det finns att vinna! Om vi ska äta mer mat från havet, vilket det talas mycket om, hur vi ska göra det? Vad behöver vi tänka på så att vi inte påfrestar mer än vi redan gör? Det finns kraft i en måltid eftersom den tilltalar många sinnen samtidigt – och jag inbillar mig att ny kunskap fäster lättare då.

Om alla plötsligt började viltplocka tång som Karolina skulle det kunna bli problematiskt. Tången behövs i naturen. Det är viktigt att veta hur man plockar utan att förstöra, vilket Karolina lär ut under en tångsafari.

– Jag ser min insats som ett sätt att kratta manegen och göra det lättare för människor att bli nyfikna på och ta till sig tången. Vilket jag tror och hoppas underlättar mer konsumtion av odlad tång. Då kan den vilda fortsätta hjälpa havet. Samtidigt som den odlade först gör gott för havet genom att omvandla övergödning till matmassa, och sedan gör gott för våra smaklökar och kroppar, för det är en fantastisk och näringsrik smaksättare.

Karolina inspireras av utmaningar – hon gillar att bygga broar och sammanföra olika bitar så att det blir en helhet. Att försöka göra gott är också framtidshoppets evighetsmaskin.

– Det går ju långsamt, en människa i taget för mig på Algblomman. Men den människan har ju sitt kontaktnät, och jag hoppas att jag startar vågor som kan sprida sig och nå fler. Det är viktigt att ha hopp för att orka varje dag, för att känna att jag fattat ett beslut om att vara modig och göra något i stället för att säga att det redan är kört. Vad vet jag, det kanske är kört – men jag kommer att fortsätta ändå.

Foto: Amanda Falkman