"Vi behöver ställa om till mer rättvisa villkor"

– Det är Riskbyggens jubileumsfonds fel!

Elisabeth Dalholm Hornyánszky skrattar när hon ska berätta om hur idén till ”Delningsekonomi – för ökad trygghet?” kläcktes.

Rapporten, som hon skrivit med August Nilsson, ställer sig frågan om och hur tryggare städer kan byggas med hjälp av delningsekonomi. Det vill säga den växande trend som innebär att vi lånar, hyr eller på andra sätt delar varor och tjänster med varandra. Airbnb och Uber är två tekniska plattformar som använder sig av idén; ur hållbarhetssynvinkel handlar det också om att till exempel dela boende och resurser som energi.

För att hitta svar granskar rapporten tolv exempel i stads- respektive landsbygdsmiljöer i Sverige och Europa.

– Riskbyggen har en stipendieutlysning varje år och 2021 var deras tema just delningsekonomi, vidtar Elisabeth.

Låt oss dock pausa och backa bandet. Vilka är Elisabeth och August, och varför är de intresserade av just det här?

I grunden är Elisabeth Dalholm Hornyánszky arkitekt som framför allt ägnat sig åt forskning fokuserad på participation och hållbar statsutveckling. Statsvetaren August Nilsson jobbar på Glokala folkhögskolan i Malmö. Han kallar sig även aktivist och ”engagerad för en mer hållbar ekonomi på olika sätt”. Numera pensionerade Elisabeth är aktiv inom den ideella sektorn som hon menar är en viktig kugge i hjulet som får den hållbara stadsutvecklingen att snurra. De träffades för fyra år sedan, via föreningen ”Idéburen utveckling” som August är ordförande i.

Så är vi tillbaka vid Riskbyggens jubileumsfond och stipendiet som Elisabeth och August sökte. Klipp till 2023 och ”Delningsekonomi – för ökad trygghet?” släpps. På frågan om vem rapporten vänder sig till är svaret egentligen: alla. Elisabeth menar att vi i Sverige inte är så vana vid att sluta oss samman för att göra ett eget bostadshus och skapa en egen energiförsörjning.

– Så dels handlar rapporten om att medvetandegöra och uppmuntra människor till sådant engagemang. Men också om att lyfta faktumet att det krävs insatser från samhället för att det ska komma till stånd, säger Elisabeth.

– Vilket så klart kan vara insatser från politiker och det offentliga, men även samhällsaktörer i vidare bemärkelse som HSB eller Riksbyggen, inflikar August.

Elisabeth nämner den långa tradition av bygg-gemenskap som finns i Tyskland. Där olika instanser skapats för att ge medborgare tillgång till billigare mark liksom tekniska och ekonomiska råd. Hon kallar hållbar stadsutveckling för ett lagarbete. En samverkansprocess från tanke till förverkligande.

– I Zürich har kooperativet Kalkbreite byggt två bostadsområden med stort fokus på social gemenskap genom delande av ytor och funktioner. Man ställde sig frågan vilka utrymmen och verksamheter som lokalbefolkningen faktiskt behöver, och hur man kan göra dem tillgängliga för alla.

Det har lett till vanliga bostäder samt små och större kollektiv med vissa gemensamma lokaler som kök. Kafé där områdets distansarbetare kan sitta och jobba gratis. Hotell som är öppet för alla, men vars främsta syfte är att erbjuda sovplats när områdets boende får besök.

I Sverige lyfter August Hammarby Sjöstad som exempel.

– Här har man, i jobbet med energiomställning, bildat en gemensam förening som bland annat håller i energimöten. På dem samlas personer från bostadsrättsföreningar och andra aktörer i området, och utforskar – utifrån de väldigt praktiska, handfasta utmaningar som ett bostadshus möter – hur energiomställningen kan se ut, säger August.

Föreningen har i arbetet vässat sin förmåga att söka innovations- och forskningsmedel.

– Det har också lett till ett forum för kunskap som är intressant, fortsätter August och berättar att föreningen tagit fram informationsmaterial om sina energimöten så att det ska bli enkelt för andra att ta efter.

Den faktiska erfarenheten av att möta så många konkreta exempel bidrar till en känsla av optimism.

– Som när man är på plats i en liten by i norra Nederländerna och blir bjuden på fika av lokalborna medan de berättar om solcellsparken de byggt. I Sverige finns det även en hoppfullhet i handlingsutrymmet på den kommunala nivån, åtminstone i relation till klimat och hållbarhet, säger August.

Elisabeth nämner den yngre generationen. Att många i den vill leva på ett annat sätt och engagerar sig för detsamma.

– Som att välja att ha lådcykel i stället för bil, det är hoppfullt!

Vad är hållbar och rättvis ekonomi för er?

– Något som ännu inte existerar. När man talar om tillväxt i dag är det inte något alla har tillgång till, än så länge har inga ekonomiska system i världen lyckats med det. Men om vi vill skapa fler möjligheter, materiella och andra, och att alla ska kunna vara delaktiga – då behöver vi ställa om till mer rättvisa villkor och omständigheter, säger Elisabeth.

– Om vi tittar till internationell ekonomiforskning finns det en ganska stor konsensus om att det är en sådan förflyttning från det tidigare, nyliberala paradigmet som behövs. I Sverige känns det som att det går ganska trögt, men även Finanspolitiska rådet erkänner ju att vi har ett problem med ökande ojämlikhet. Jag tycker att det är väldigt viktigt att lyfta den gemensamma välfärden som en omfördelningskatalysator, säger August.

Har ni funderat över kopplingen mellan era bankkonton och klimatförändringar?

– Ja, för mig var det ett slags perspektivskifte för ungefär 15 år sedan. Jag var kund i en av storbankerna och fick hem reklamblad om att ta lån för att konsumera. Det var verkligen en uppmaning att bränna pengar och i längden alltså göra större klimatavtryck. Då var jag med och startade ’Besök en bank’, ett folkbildande aktionsnätverk för en rättvis ekonomi. Vi uppmärksammade just storbankernas destruktiva roll i samhällsekonomin och lyfte bland annat JAK som ett alternativ, säger August.

– Och jag blir upprörd över att pensionsfonder används för verksamheter i utlandet som är fullständigt oetiska. Det är förskräckligt och känns illa, det är viktigt att hitta vägar som har mer hederlighetsprägel, avslutar Elisabeth.